Zephyr

Häromdagen var jag på väg hem på eftermiddagen då jag stötte på en gammal klasskompis från lågstadiet. Vi snackade en stund och sen rullade bussen in vid hållplatsen. När jag klev på såg jag min barndomsbästis pappa sittandes långt fram i den fullsatta bussen.
 Hans blick var riktad ut mot fönstret så jag ropade högt och ljudligt: Hej Janne! Min glada min förbyttes dock snabbt då mannen vände sig om och jag insåg att jag precis hejat på främling och typ halva bussen satt och stirrade på mig och undrade va jag för creepy stalker. För att göra det hela lite mindre pinsamt vände jag mig om för att skratta och berätta för Tobbe (klasskompisen) om min miss:

-Haha, såg du. Jag skrek precis hej till den där mannen som jag inte ens kände.

Tror ni inte då att Tobbe har hamnat på efterkälken och att min kommentar istället hamnar i ansiktet på ytterligare en främling?
Slog ner blicken i golvet och satte mig längst bak. Som tur var kom Tobbe och satte sig bredvid mig. Men såg minsann en och annan medlidande blick då folk måste ha trott att jag tagit nån hallucinogen drog eller att jag bara var en riktigt sorglig typ.
 

Är jag den enda som tycker att man borde införa nån slags filindelning på Centralstationen i Stockholm? Efter att ha tacklat ner dussintals små stackars Brittor och själv fått en hel del vassa armbågar i morgon- och eftermiddagsrushen känns det som att det är dags för ett system. En fil för oss som trivs bäst då vi får springa obehindrat och en annan för de som har hittat sånt flow att de allra helst bara vill strosa fram genom den stressade folkmassan och fnysa åt oss andra idioter.

Man vaknar på morgonen gör sig i ordning och tar en sista titt i spegeln innan man går ut och konstaterar att man är fullt presentabel. Detta ändras dock snabbt i min vansinnesfärd nerför backen till bussen. Att man aldrig lär sig att man inte kan vara sån tidsoptimist bara för att man bor ca 50 meter från hållplatsen. Jag räknar med att det tar typ 0 sekunder dit när det i själva verket rör sig om det dubbla.

Stressad som få slänger man sig med armarna viftandes framför bussen, rycker tag i dörren just som den håller på att stängas och hoppar in när den halvt rullar och känner sig mäkta stolt för att man än en gång lyckats vinna över klockan. Vinglar fram i gången i den fullsatta bussen och lyckats alltid sätta mig bredvid den mest bredaxlade karlen som finns.

Försöker diskret hämta andan, men hör mig själv då jag mest låter som en frustande flodhäst som hållts under vatten alltför länge.  När andhämtningen börjat normaliseras och man äntligen samlat sig tillräckligt för att se att man har med sig allt och inte hälften av väskans innehåll trillat ut i skogsbacken plockas hörlurarna fram. Hinner färdas ett antal busstationer innan sladdvindan ens nystats ur och de åtråvärda öronbollarna pluggas in.

Då bussen stannar in sitter man med ansiktet upptryckt mot fönstret för att se när tunnelbanan går. Om man har tur kan man gå nerför trappan som en normal människa, grabba tag i en Metro och världsvant skrida nerför ytterligare en trappa mot perrongen. Har man ännu mer tur rullar tåget in och stannar mitt framför en istället för 20 meter bort så man tvingas smårusa som en fjant och stå resten av resan. Ni vet hur det är? Man vill inte spurta, men att gå är inte heller ett alternativ eftersom man är väl medveten om att sittplatserna är få, så man småstruttar så där som tanter gör på väg till bussen.

Tuben rullar in på t-centralen och man äntrar stockholm stad då den är som mest turbulent. Ingen skonas och den som är störst, starkast och mest obarmhärtig vinner. Det gäller att stålsätta sig, anta fiskblicken och med stirrande ögon gå rakt fram utan att vika en enda tum.

Men så cool är inte jag, för när jag är framme där ser jag alltid på tavlan att pendeln redan står på spåret. Så än en gång knatar jag som skållad höna med väskan i ena handen, halsduken fladdrande som en vimpel och kläderna halvt kvar på kroppen. Tar några hurtiga dubbelskutt uppför trappan och kliver på tåget. Paranoid som man är tittar man än en gång att det är på väg till Södertälje och inte typ Västerhaninge.
 
Slumrar halvt till och vaknar upp då min station ropas ut. Ännu en resa mot skolan är avklarad och det räcker med en blick i spegeln i skolan där håret står på ända, kinderna är knallrosa och tröjan hänger över axeln för att bekräfta att looken en timme tidigare är som bortblåst nu.

Kanske är det jag som är desillusionerad. Som med hull och hår svalt hela idén med att förhållanden och kärlek ska vara som i fablernas värld. Som inte inser att det egentligen mest liknar en slags affärsöverenskommelse mellan två människor. Ett kontrakt som skrivs på med skyldigheter gentemot varandra som egentligen urgröper hela konceptet med fina starka känslor som inte behöver definieras genom regler. Kanske borde jag sluta vara så naiv och för en gångs skull utmana min egen definition av hela företeelsen: Kärlek... Leken som för mig gått ut på att två människor möts, fattar tycke och väljer att hålla ihop även efter att nyhetens behag har lagt sig. Som trots att man fått uppleva de mindre charmiga egenskaperna eller kanske just eftersom man fått ta del av dom fäster sig ännu mer och väljer att stanna kvar. Det finns inga garantier, ingen kan lova att känslor ska vara för evigt. Man kan inte försäkra en annan människa om att man alltid kommer vara den fasta trygga punkten i dennes värld. Varför det är desto viktigare att inse att man inte kompletterar varandra. Det uttrycket i sig säger ju bara att man vore halv utan den andras närvaro. Sånt är farligt. Tänker mig istället att man väljer att lägga sin tid på någon som lockar fram sidor hos en som ingen annan kan.

Det finns inte bara en person som är rätt för en. Det finns flera, men man kan inte heller gå runt och alltid tänka att det finns någon bättre därute. Därmed inte sagt att man ska slo sig till ro och finna sig i att stanna kvar i något som inte känns helhjärtat rätt. Men inte att glömma att det faktiskt inte alltid känns helt rätt. Det får kännas fel ibland utan att man för den saken skull ska ifrågasätta hela fenomenet i sig. Minnas att det man valt att stanna kvar och kämpa för inte handlar om en maktkamp eller uppoffring av det egna jaget. Man ska inte behöva kompromissa sin egen vilja och personlighet. Hela vitsen med tvåsamheten är att tillföra de två olika individernas intresse, kunnande och erfarenheter och själar till en slags symbios som ger en utveckling mot ett mer optimalt jag för vardera parter. Minnas att det enda regelverk man förväntas följa är de man själv sätter upp. I slutändan handlar det inte om vad samhället eller de närmaste i ens omgivning förväntar sig utan vad man själv vill. Du och jag möts nånstans halvvägs och kommer fram till att: Man kan vara två jag i ett vi

Jag vill skriva nåt roligt, elakt eller allmänt intressant, men det enda jag kommer på just nu är att jag är så fullkomligt lycklig!

Inget kan sänka mitt humör. Med osof avklarad känns det som om jag kan andas igen och se fram emot ännu en termin med glada blivande odontologer. Och dessutom har vi en spelning på lördag, jippi!

Smet in på första körrepet på OF igår och det var hur kul som helst så nu lär jag få ännu fler sångtimmar i veckan *hoppar upp och ner på stolen*