Att såga i en käke
Senaste två veckorna har vart rätt händelserika. Vissa saker har jag fortfarande inte riktigt insett att jag gjort. Måste skriva och säga det högt för att tro på det. Så här kommer top 5 listan utan inbördes ordning:
1. Sågat i en käke
2. Skurit i ett människoansikte
3. Sett BSB-live
4. Sett teaterföreställningen "Djungelboken"
5. Skrivit fysiologitentan och klarat den
För att förklara de två första punkterna kanske jag bör nämna att jag pluggar till tandläkare och att vi de senaste två veckorna har haft döda människor till vårt förfogande på KI. Jag och mina kursare har dissekerat och frilagt de flesta ben, muskler, senor, vener, kärl och nerver som finns i huvud & halsområdet .
PLUS att jag har fått se hur en människa ser ut på insidan från halsen ner till buken. Hållt alla organ i handen och fipplat runt bland någons tarmar i jakt på kotpelaren. Ingen anatomibok kommer någonsin kunna slå det!
Det är läskigt hur snabbt man vänjer sig vid att skära i en människa med en vass skalpell. Det som till en början var helt ofattbart faller sig efter några dagar rätt naturligt. Låter som den kvinnliga versionen av Dexter.....
Fast formalinlukten kommer man väl nog aldrig riktigt vänja sig vid.
Morgonen efter trippen down on memory lane (backstreet boys-konserten) hade jag skrivningen i fysiologi. Den var toksvår. Dessutom hade de ändrat hela upplägget. Tidigare har studenterna kunna plugga nästan enbart på gamla prov, men föreläsarna tröttnade på att få exakt samma memorerade svar från alla. Så utan förvarning gjorde de om proven och frågorna. Nästan hälften av alla som skrev kuggade. Busted!
Därför känns det EXTRA skönt att jag satte den. Och jag som trodde att jag skulle ligga och slicka godkändgränsen, hade till och med några poängs marginal.
Veckans tips!
Om man gillar teater rekommenderar jag den moderna tolkningen av Djungelboken som spelas på Stadsteatern just nu. Förutom att man får sig en riktig funderare så är bratstolkningen i apgestalt och den coola pantern Bagheera, som svart läderklädd transvestit med Shaftlåten som signaturmelodi briljanta.
Vem är du?
"Det är inte det man äger utan i det man är som personligheten yttrar sig"
Tål att tänkas på faktiskt. Nuförtiden har alla, mig själv inkluderat hamnat i en hetsig jakt på självförverkligande och bekräftelse för sitt jag. Man är sitt eget varumärke och den enda marknadsföraren är du själv. Varje stund utanför hemmets lugna vrå är ett ständigt pitchande för att sälja in sig själv hos omgivningen. Människan har alltid haft ett behov av att placera in sina medmänniskor i fack. Blir så mycket lättare att hantera den aldrig sinande inströmmande vågen av info då.
Stekaren, söderkisen och emonissen är lätta att känna igen just på grund av den image deras kläder utstrålar.
Därför är det inte så konstigt att vi efter några sekunders analys av människor vi möter tror oss veta ungefär vem det är vi har att göra med. MEN! Den uppfattningen kan vi ju knappast använda som en solid bakgrund då det enda vi vet är vad personen i fråga valt att förmedla just den dagen.
Och där kommer hela den här dagens outfit-diskussionen med i bilden. Jag har inga speciella åsikter om huruvida hela fenomenet är bra eller dåligt. Kul för de modebloggare som lyckats tjäna ihop pengar till bostäder för att posa som mänskliga reklampelare med sina arrangerade klädval. Det som jag istället stör mig på är effekterna. Jag dömer inte och tycker själv att det är kul att lägga ner lite tid för att hitta en rolig utstyrsel ibland.
Men det är läskigt hur mycket fokus som läggs på just de kläder och accessoarer man bär. Folk i ens omgivning har stenkoll på ens garderob och reagerar så fort man har något nytt eller nåt utöver det vanliga. Om man ser det ur ett historiskt perspektiv så har våra yttre attribut funnits som ett medel att visa vår tillhörighet och ursprung sen urminnes tider. Tänker på olika kroppsmålningar, utsmyckningar och dräkter som till exempel använts av olika stammar och så vidare.
Egentligen sträcker det ju sig längre än till bara kläder. För vår generation som kanske ännu är studenter eller tagit sina första stapplande steg ut på arbetsmarknaden har det kanske än så länge mer med våra tekniska gadgets att göra, medan det senare i livet uttryckser sig till bostad, bil och andra egendomar.
Det jag saknar är den här inställningen där man bara tar på sig det som känns rätt. Struntar i alla riktlinjer och vad just de kläderna signalerar utan bara kör på känslan. Modet på senare år har ju mest lutat åt att man ska vara unik och hitta sin egen stil. Men hur originellt blir det egentligen när det unika ändå är en snäv mall som de flesta verkar följa? Det blir ju ändå en masspsykos när alla följer lämmeltåget till frisören och klipper den där raka luggen, målar läpparna röda och drar på sig den stora, tunna prassliga gråa parkasen.
Än en gång måste jag säga att jag inte står över allt det där och inte dömer oliksinnade men i min utopi så kan vi väl låta personligheten uttryckas i det du har att säga, tänker och vet istället?
Backstreets back..nedräkningen har börjat
Om exakt en vecka kommer jag och några tusen andra 80-talister befinna oss i Globen för att förenas i en nostalgitripp. Eller det är vad jag tror i alla fall för vem kan annars bäst minnas de glada dagarna på 90-talet då man vrålade "You're the one for me, you're my ecstasy
you're the one I need" i monsterhiten "Get down" och inte hade någon som helst aning om vad ecstasy va för nåt.
Då man tyckte att stora mönstrade t-shirtar med matchande korta enfärgade tights var det snyggaste man kunde ha på sig och då mina löjligt överdimensionerade rosa glasögon skulle gjort vilken fashionista som helst galen av avundsjuka idag.
Då man dansade tryckare till My heart will go on, lekte me Tamagotchis på rasten och jag ALLTID fick vara utklädd till Scary Spice pga av mitt lockiga hår trots att jag själv tyckte hon var lite läskig och säkert hellre hade vart Sporty Spice så jag kunde få hjula och volta fritt.
MEN, det finns ett litet minus i nästa veckas konsert och det är saknaden av en viss bandmedlem. Medan alla andra tjejer trånade efter Nick med den otroligt heta utväxten, den pubertala sångstämman lika säker som pendeltågets tidtabell och de fula grimaserna var Kevin med sin starka, säkra pipa och heta manliga ustrålning min favorit. Haha..okej, jag var typ 10 så jag tror inte direkt att jag såg hans sexiga manlighet då, men han var ialla fall bäst och nu är han inte med längre! Det ska bli intressant att se hur de 4 kvarvarande veteranerna klarar av showen. Kanske sitter de fint på fyra höga stolar för att slippa dra på sig nå sträckningar och frakturer vid minsta försök till att upprepa tidigare års scenkoreografi. Hur som helst ska det bli grymt kul, speciellt med tanke på att jag har en dugga i fysiologi dagen efter. Så jag skriver som man hade gjort då:
I hjärta Kevin forever!!!
