Zephyr

Ibland gör man saker man inte är stolt över. För en gångs skull tänker och sönderanalyserar man inte allting och rycks helt enkelt med i stundens ingivelse. Man får alltid ta smällen och konsekvenserna av sitt handlande när stunden är förbi. Jag är inte det minsta vidskeplig egentligen, men ibland sammanfaller händelser i sån osannolik ordning att man inte kan göra annat än att tro på karma. What goes around comes around. Du behandlar någon illa och innan du vet ordet av blir du själv trampad på. Och det behöver inte nödvändigtvis vara av samma person. Jag har lärt mig den hårda vägen att jag tydligen inte ska annonsera ut saker som gör mig lycklig för offentligheten. Det lyckas alltid gå åt helvete då. Just då jag tror att jag har ett bra flyt.... Och det här kan gälla allt från jobb, skola, vänner och familj. Som om jag inte får tala högt om hur allting rullar på bra och att jag är glad för då jinxar jag det. Man ska vara lagom och slätstruken alltmest hela tiden så att ens framgång och lycka inte sticker i ögonen på folk.

Jag har några stora grejer på gång varav den ena är rätt omvälvande, men som jag har gått och hållt på för att det inte har varit helt klart och klubbat än. Men så när trodde jag att jag hade rott det hamn började jag berätta om det lite smått för några vänner och tror ni inte då att jag får ett besked som ställer allting på sin spets. Det som verkade idiotsäkert visar sig ha en hel del falluckor...

Kanske får jag skylla mig själv? Som jag nämnde tidigare så har kanske karma ett finger med i spelet. Jag försöker leva som jag lär och vara snäll och medmänsklig för det mesta, men även jag begår misstag och kanske är det här ett slags tecken från kosmos att jag kan förbättra mig ytterligare. Vill inte gå så långt som att kalla det för ett straff, men varför ska jag inte bara få gå runt och vara nöjd och glad en längre period utan att något/flera saker ska ske som gör att man får gå runt och känna den där klumpen i magen återigen.... 

Vilken märklig känsla. Man vet att personen bara är borta tillfälligt och att man snart kommer ses igen, men ändå. Det enda man kan tänka på när hjärnan inte är ockuperad med alla vardagsmåsten är när man får träffas igen. Höra dennes röst, skratt och känna den välbekanta doften. Ty sig till famnen som gett trygghet i svåra stunder likväl som omfamnanden i lyckorusens höjdpunkt. Längta efter att berätta allt som hänt medan denne vart borta och först då känna att det verkligen har hänt. Att inte riktigt känna sig halv utan personen, men ändå känna att en liten bit saknas. Att veta att hur många goda vänner man än har så finns det en person som alltid förstår vad man menar, tänker och känner. Som känner en bättre än någon annan och som inte jämt håller med, men som alltid lyssnar utan att döma.

Det är en sak att vara ifrån varandra för att man har fullt upp och inte hinner, men en annan att inte kunna ses för att man befinner sig på olika platser långt borta från varandra. Kanske blir det som en fix idé? Att man tänker konstant på det just för att man inte kan ses. Har ju funnits tillfällen då man inte har setts på bra mycket längre tid utan att känna samma saknad. Intressant är också hur det upptar ens tankar alltmer ju närmre återföreningen man kommer. Men tänk om det blir ett antiklimax? Antingen för att den andra inte har saknat en på samma sätt eller man själv upptäcker att det inte var så märkvärdigt när man väl möts igen?
 Nu är det bara några timmar kvar och jag får inte mycket gjort. Hjärnan har checkat ut nu när jag behöver den som bäst och måste skriva en personlig beskrivning om mig själv inför styrelsevalet i skolan. Så jag tar mig själv i kragen och tänker på något annat för en stund. Om några timmar ses vi igen. Då får jag veta om det var värt saknaden..

Ikväll är det 120 årsjubileum för OF och vi ska uppträda i den vackra vinterträdgården på kvällen! Jag som inte brukar vara nervös känner ett helt gäng med fjärilar i magen. Vi hade ett genrep förra veckan då uppträdde på körpuben, men nu är det ju på riktigt. Ska bli galet kul ikväll och jag är taggad som få.

För övrigt har jag valt att inte ens öpnna persiennerna idag. Gläntade lite på dem imorse och märkte att det inte blev nån skillnad i ljus så nu lever jag i glad förnekelse. Jag glider runt i morgonrock och lyssnar på ljuv musik. Har upptäckt en liten pärla som jag inte känner att jag kan gå och hålla på. Har nog inte fattat hur bra hon är förrän nu, eller så passar hon bara humöret för tillfället. Självutnämnd musikambassadör som jag är rekommenderar jag er att lyssna på Veronica Maggio. Speciellt låtarna "Månskensregn" och "Gammal sång".

Jag ser att jag har några trogna läsare. Ledsen att jag är så dålig på att uppdatera. Tror att min tillfälliga skrivkramp har lagt sig nu. Ska spotta ur mig ett inlägg snart :)