Zephyr

Cause I'm leavin on a jetplane, don't know when I'll be back again. Imorrn reser jag far far away till fjärran öster. Rent geografiskt är det inte såå långt bort på kartan, men att säga att det känns som ett parallelluniversum är ett understatement. Oj, va mycket svennebananengelska det blev här. Oh well. Denna gång åker jag själv och resan tar lite längre tid för det blir en mellanlandning i Österrike. Wuhu! Flashback från förra sommarens Kroatientripp då vi stannade till Wien.
Om man bortser från den totala avsaknaden av yttrandefrihet, inskränkningen på folks angelägenheter in i minsta detalj och det faktum att det känns som om man ska på maskerad varje gång man kliver utanför dörren så är det här landet lite som en väl dold skattkista. Det sista påståendet kan te sig paradoxalt med tanke på ovan nämnd beskrivning, men det jag pratar om är det som alltid varit stommen i landet. Mentaliteten, kulturen, naturen och traditionerna. Vi pratar om ett land där poesi, sång och konst är som livselixir och lika självklara som luften vi andas. Där mat och matlagning är en konstart, ett sätt att umgås och får ta den tid det tar. Ett land där man umgås över generationerna, det finns inget vuxen- respektive barnbord vid tillställningarna. De äldre påminns om de yngres vitalitet, optimism och kreativitet medan de yngre super i sig de äldres erfarenhet, berättelser och visdom som de samlat på sig under årens gång. 

Berättarkonsten är väl utvecklad och varje anekdot kan liknas vid en bestseller-roman.
Själv sitter man där lite svensk, halvtyst och tillbakadragen första dagarna och väntar på att bli tilltalad tills man upptäcker att här är det den som talar högst som får en syl i vädret. Och att prata i mun på varandra anses inte fult. Vill man ha nåt sagt så är det bara att ta i från tårna och spotta ut det. Lägg till några effektfulla grimaser och handgester till det och du är inne.

Det som på långt håll kan uppfattas som ett bråk rör sig egentligen om en livlig debatt om inflationen där båda parter argumenterar vilt och passionerat för sin sak. Trots att båda kan stå och hålla fast vid sina ståndpunkter in i det sista och diskussionen blir intensiv så finns det något som jag älskar. Man tycker olika och det är okej. .. man går inte till personangrepp och man vet att man är vänner efteråt. Man skippar hela den här neutraliteten och hela PK-grejen som står mig upp i halsen. Där man hela tiden är så rädd för att trampa folk på tårna att man kompromissar sin egen personlighet och chansen att uttrycka sig.

Jag har fått se landet från dess undersköna förtrollande sida, men också dess baksida med misären och fattigdomens hårda verklighet på nära håll. Kontrasten är helt absurd. 
Här går man omkring på stan och ser på sin höjd nån uteliggare som står och säljer "Situation STHLM" eller några pundare på plattan som väntar på dagens dos. Och man väljer skygglapparna varje gång, för det man inte ser finns inte.  

Det är med skräckblandad förtjusning jag räknar ner timmarna till take off för att möta landet som aldrig upphör fascinera mig och som alltid tycks förändra mig ... 

Vad är det med oss människor och vår rädsla för att göra andra illa till mods? Att inte våga säga till när man inte förstår eller tror sig hört fel?

Häromdagen var jag och min vän ute och åt på restaurang. Vår kypare, som vi gissade på var spanjor var en otroligt trevlig kille. Fernando, som jag vill kalla honom för var serviceminded ända ut i fingerspetsarna och skämtade och pratade vitt och brett om maten och vinet som serverades. Det hade säkert vart lärorikt om vi hade lyssnat. Eller problemet låg inte i att vi inte lyssnade. Tro mig, jag ansträngde mig så mycket jag kunde, men dilemmat låg i att vi inte fattade ett enda ord av vad han sa.
 Han pratade precis så där lagom tyst och för fort för att vi skulle hänga med. Men istället för att be honom upprepa det han sa så satt vi där och log som två fån. Aldrig har frasen "nicka och le" vart så träffande för hur vi betedde oss. Kände mig precis som de söta kineserna på restaurangen som skrattar och ler brett när man berättar eller frågar om något för dom. Man frågar typ vad klockan och de bara nickar och ler och säger : ja ja, sötsur sås till det?

Förlåt fernando, du verkade kunna otroligt mycket om det fylliga, mjuka röda vinet vi drack. Missade infon, men vinet tog rätt bra ändå och slank ner utan problem :)

Torsdag eftermiddag och jag är vrålhungrig. Efter att ha pluggat sen kl nio på morgonen och väl medveten om att jag ska sitta till nio på kvällen släpar jag mig bort mot KI's microrum för att värma min medhavda mat. Just denna dag hade jag extra god mat och till och med några frukter nerpackade. Ger mig själv en mental klapp på axeln för att jag minsann tänker på kosten trots att jag är student.
När man råpluggar såsom jag gjorde inför sista tentan blir matpauserna heliga i och med att det är den enda stunden då man tar ledigt och inte läser. Så jag öppnar spänt kylen och tar ut min påse och vad möts jag av? En TOM burk!!! 
wtf, jag måste ha kollat fel. Det är trots allt fler som har den vitröda standardplatsbehållaren. Men alla andra kylar är tomma. Det enda som återstår av min efterlängtade lunch/middag är en tom burk. 

Inte nog med att nån har ätit min frukt och mat, tjyven har till och med diskat ur burken och fräckt ställt in den i kylen igen! Som för att gnugga in sin bedrift extra mycket. Jag menar varför inte ta med dig burken också när du ändå är igång? Gäcka mig inte genom att sno och njuta av min mat för att sen lämna rendiskade bevis som för att dämpa ditt samvete. Jag försökte ta det med ro och tänka att nån stackars hungrig människa kanske gick runt och var mätt och belåten och att jag oavsiktligt gjort en god gärning, men det slutade mest i att jag stod och svor för mig själv vid kylen tills en kille kom in och undrade vad som hänt.

Tydligen har det hänt förut och nån nisse hade till och med anmält det till polisen (lite väl drastiskt kanske). Tvivlar på att dom sätter in alltför många män för att lösa matstöldsmysteriet på KI. Råttgift och fälla nästa!