Zephyr

Igår bestämde jag mig för att joina studenternas luciakör. Notera att detta alltså var en dag innan lucia och själva uppträdandet, men kaxig som jag är tänkte jag väl att det inte skulle vara några problem. Jag har ju sjungit julsånger sen jag var ett litet embryo så det här skulle va lätt som en plätt. Jag har missat alla (3) tidigare rep, bör nämnas att detta kanske inte var den mest pretentiösa kören i historien.

Så pigg och glad (snarare halvt i koma) klev jag upp klockan 5.20 imorse och packade ner grejerna för att dra till skolan. På pendeltåget lyckades jag hamna i en vagn full av olika gäng med vuxna och ungdomar som liksom jag var på väg till luciatåg. Så måste det ju ha vart, annars tycker jag verkligen synd om de stackars krakar som måste åka till jobbet så tidigt. Folk satt och bestämde låtar och helt plötsligt började ett gäng sjunga och de andra var inte sena på att haka på, jag ville ju inte vara sämre så där satt jag och skrålade med. MEN upptäcker då till min fasa att jag improviserar min egen text, jag hade ingen aning om hur låtarna gick egentligen.

Helt bisarrt och surrealistiskt var det med ett gäng främlingar som sitter och sjunger tillsammans och när jag klev av flumtåget kunde jag bara tänka på att jag måste skriva ner texten på min ljusmanschett. Efter gammal hederlig hysteri med tjejer och glitter som flyger åt alla håll började vi skrida in mot massan som förväntansfullt och intet ont anande satt och väntade på skönsång. Nån borde ha varnat dom innan och uppmanat dom att ta med öronproppar.
Halvvägs in i "Julen är här" kom jag av mig totalt och sneglade ner mot manschetten för att fuska och kolla på texten, men dunderflyt som man har möttes jag istället av en stor fin vit stearinpöl. Just över versen som jag behövde som mest! Som om det inte räckte började djävulens påfung (flytande hett stearin) rinna ner i den glipa som fanns och bränna längs med fingarna. En tanke om att det här säkert används som tortymetod nånstans flög snabbt igenom huvudet, men jag fortsatte krampaktigt att le och sjunga likt missarna från skönhetstävlingarna.

Så där jag stod jag med genomskinliga kläder, brännande fingrar och helt vilsen i sången och försökte hålla god min.
Vi var alldeles för få som sjöng för att jag skulle kunna mumla något så jag fick under en nanosekund utveckla konsten att läsa läppar och tittade panikartat på grannen för att se vilka ord som skulle formas ur hennes mun.
 
Galet uppskattat var det i alla fall, eller så var folk bara glada och belåtna för att de fick gratis kaffe och lussebulle. Jag vill nog tro på det förstnämnda ;)

Jag har kommit fram till att barn är helt underbara...oftast stör man sig på dessa skrikiga, snoriga och allmänt jobbiga mini-människor, men jag har börjat se på de här varelserna med nya ögon. Igår bestämde jag mig för att ta med min lillasyster på teater: Pippi Långstrump.

Det bästa var inte att skådespelarna var grymma, musikerna genialiska och kulisserna oslagbara. Nej, det som gjorde min kväll var de sköna, spontana och glada mini-människor som satt utspridda i publiken och sjöng, ropade och skrattade tills de kiknade. Och ännu mer credd till deras mammor som inte avspontaniserade dem utan lät dem svara högt på Pippis repliker. 

I samma ögonblick som jag satt där kom jag fram till att jag aldrig ska tillåta mig själv förlora barnasinnet. Jag vill inte tänka på hur saker och ting borde göras och anpassa mina visslingar, applåder och skratt efter folk runt omkring mig. Är man på teater, konsert, musikal eller liknande med folk som ger sitt yttersta på scenen kan man slopa de subtila entusiastiska uttrycken. Det där med att stå och nicka stelt till musiken har aldrig vart min grej. Antingen så hoppar du, dansar med eller sjunger (alternativt vrålar och tar i för allt du är värd) eller så stannar du hemma. Är man inte hes och har whiskeystämma á la Janice Joplin dagen efter är något fel.