Zephyr

Är jag den enda som tycker att man borde införa nån slags filindelning på Centralstationen i Stockholm? Efter att ha tacklat ner dussintals små stackars Brittor och själv fått en hel del vassa armbågar i morgon- och eftermiddagsrushen känns det som att det är dags för ett system. En fil för oss som trivs bäst då vi får springa obehindrat och en annan för de som har hittat sånt flow att de allra helst bara vill strosa fram genom den stressade folkmassan och fnysa åt oss andra idioter.

Man vaknar på morgonen gör sig i ordning och tar en sista titt i spegeln innan man går ut och konstaterar att man är fullt presentabel. Detta ändras dock snabbt i min vansinnesfärd nerför backen till bussen. Att man aldrig lär sig att man inte kan vara sån tidsoptimist bara för att man bor ca 50 meter från hållplatsen. Jag räknar med att det tar typ 0 sekunder dit när det i själva verket rör sig om det dubbla.

Stressad som få slänger man sig med armarna viftandes framför bussen, rycker tag i dörren just som den håller på att stängas och hoppar in när den halvt rullar och känner sig mäkta stolt för att man än en gång lyckats vinna över klockan. Vinglar fram i gången i den fullsatta bussen och lyckats alltid sätta mig bredvid den mest bredaxlade karlen som finns.

Försöker diskret hämta andan, men hör mig själv då jag mest låter som en frustande flodhäst som hållts under vatten alltför länge.  När andhämtningen börjat normaliseras och man äntligen samlat sig tillräckligt för att se att man har med sig allt och inte hälften av väskans innehåll trillat ut i skogsbacken plockas hörlurarna fram. Hinner färdas ett antal busstationer innan sladdvindan ens nystats ur och de åtråvärda öronbollarna pluggas in.

Då bussen stannar in sitter man med ansiktet upptryckt mot fönstret för att se när tunnelbanan går. Om man har tur kan man gå nerför trappan som en normal människa, grabba tag i en Metro och världsvant skrida nerför ytterligare en trappa mot perrongen. Har man ännu mer tur rullar tåget in och stannar mitt framför en istället för 20 meter bort så man tvingas smårusa som en fjant och stå resten av resan. Ni vet hur det är? Man vill inte spurta, men att gå är inte heller ett alternativ eftersom man är väl medveten om att sittplatserna är få, så man småstruttar så där som tanter gör på väg till bussen.

Tuben rullar in på t-centralen och man äntrar stockholm stad då den är som mest turbulent. Ingen skonas och den som är störst, starkast och mest obarmhärtig vinner. Det gäller att stålsätta sig, anta fiskblicken och med stirrande ögon gå rakt fram utan att vika en enda tum.

Men så cool är inte jag, för när jag är framme där ser jag alltid på tavlan att pendeln redan står på spåret. Så än en gång knatar jag som skållad höna med väskan i ena handen, halsduken fladdrande som en vimpel och kläderna halvt kvar på kroppen. Tar några hurtiga dubbelskutt uppför trappan och kliver på tåget. Paranoid som man är tittar man än en gång att det är på väg till Södertälje och inte typ Västerhaninge.
 
Slumrar halvt till och vaknar upp då min station ropas ut. Ännu en resa mot skolan är avklarad och det räcker med en blick i spegeln i skolan där håret står på ända, kinderna är knallrosa och tröjan hänger över axeln för att bekräfta att looken en timme tidigare är som bortblåst nu.