Zephyr

Sömn är bra. Tänker inte utveckla det mer än så. Hoppas ni inte förväntade er några klokheter och långa utläggningar. Har bara konstaterat att sömn är bra grejer. Och eftersom det är en bristvara i min vardag så verkar jag vara rätt mottaglig för bacilusker. Dags att ta sig i kragen och bli frisk nu känner jag. Tänk om det gick med ren viljekraft. Har hört att vila och sömn ska vara rätt bra botemedel. Får väl se till att pallra mig i säng i någorlunda skaplig tid ikväll..

och lite fin, pudrig snö.

Jag är alldeles för j*vla stolt för mitt eget bästa! Ibland vore det skönt att släppa stoltheten och bara göra det som faller en in, men nej nej. Jag måste ju analysera allting sjuttioelvatusen gånger innan jag fattar ett beslut och den där idiotiska stoltheten sätter oftast käppar i hjulen för mig. Ett visst mått av integritet och självaktning är väl alldeles utmärkt, men min finns i överdos och jag skulle behöva en detox.
Många gånger orkar jag inte vänta på att saker och ting ska hända utan tar tag i det själv så jag får det överstökat. Men ibland vill man inte vara först. När till exempel en tyst maktkamp utövas och vinnaren tiger ut den andra. Jag vill inte vara den som lämnar ut mig och kommer till tals först. Även om jag i skrivande stund helst av allt skulle vilja svälja den där befängda stoltheten och bara lyfta luren..

Ibland gör man saker man inte är stolt över. För en gångs skull tänker och sönderanalyserar man inte allting och rycks helt enkelt med i stundens ingivelse. Man får alltid ta smällen och konsekvenserna av sitt handlande när stunden är förbi. Jag är inte det minsta vidskeplig egentligen, men ibland sammanfaller händelser i sån osannolik ordning att man inte kan göra annat än att tro på karma. What goes around comes around. Du behandlar någon illa och innan du vet ordet av blir du själv trampad på. Och det behöver inte nödvändigtvis vara av samma person. Jag har lärt mig den hårda vägen att jag tydligen inte ska annonsera ut saker som gör mig lycklig för offentligheten. Det lyckas alltid gå åt helvete då. Just då jag tror att jag har ett bra flyt.... Och det här kan gälla allt från jobb, skola, vänner och familj. Som om jag inte får tala högt om hur allting rullar på bra och att jag är glad för då jinxar jag det. Man ska vara lagom och slätstruken alltmest hela tiden så att ens framgång och lycka inte sticker i ögonen på folk.

Jag har några stora grejer på gång varav den ena är rätt omvälvande, men som jag har gått och hållt på för att det inte har varit helt klart och klubbat än. Men så när trodde jag att jag hade rott det hamn började jag berätta om det lite smått för några vänner och tror ni inte då att jag får ett besked som ställer allting på sin spets. Det som verkade idiotsäkert visar sig ha en hel del falluckor...

Kanske får jag skylla mig själv? Som jag nämnde tidigare så har kanske karma ett finger med i spelet. Jag försöker leva som jag lär och vara snäll och medmänsklig för det mesta, men även jag begår misstag och kanske är det här ett slags tecken från kosmos att jag kan förbättra mig ytterligare. Vill inte gå så långt som att kalla det för ett straff, men varför ska jag inte bara få gå runt och vara nöjd och glad en längre period utan att något/flera saker ska ske som gör att man får gå runt och känna den där klumpen i magen återigen.... 

Vilken märklig känsla. Man vet att personen bara är borta tillfälligt och att man snart kommer ses igen, men ändå. Det enda man kan tänka på när hjärnan inte är ockuperad med alla vardagsmåsten är när man får träffas igen. Höra dennes röst, skratt och känna den välbekanta doften. Ty sig till famnen som gett trygghet i svåra stunder likväl som omfamnanden i lyckorusens höjdpunkt. Längta efter att berätta allt som hänt medan denne vart borta och först då känna att det verkligen har hänt. Att inte riktigt känna sig halv utan personen, men ändå känna att en liten bit saknas. Att veta att hur många goda vänner man än har så finns det en person som alltid förstår vad man menar, tänker och känner. Som känner en bättre än någon annan och som inte jämt håller med, men som alltid lyssnar utan att döma.

Det är en sak att vara ifrån varandra för att man har fullt upp och inte hinner, men en annan att inte kunna ses för att man befinner sig på olika platser långt borta från varandra. Kanske blir det som en fix idé? Att man tänker konstant på det just för att man inte kan ses. Har ju funnits tillfällen då man inte har setts på bra mycket längre tid utan att känna samma saknad. Intressant är också hur det upptar ens tankar alltmer ju närmre återföreningen man kommer. Men tänk om det blir ett antiklimax? Antingen för att den andra inte har saknat en på samma sätt eller man själv upptäcker att det inte var så märkvärdigt när man väl möts igen?
 Nu är det bara några timmar kvar och jag får inte mycket gjort. Hjärnan har checkat ut nu när jag behöver den som bäst och måste skriva en personlig beskrivning om mig själv inför styrelsevalet i skolan. Så jag tar mig själv i kragen och tänker på något annat för en stund. Om några timmar ses vi igen. Då får jag veta om det var värt saknaden..

Ikväll är det 120 årsjubileum för OF och vi ska uppträda i den vackra vinterträdgården på kvällen! Jag som inte brukar vara nervös känner ett helt gäng med fjärilar i magen. Vi hade ett genrep förra veckan då uppträdde på körpuben, men nu är det ju på riktigt. Ska bli galet kul ikväll och jag är taggad som få.

För övrigt har jag valt att inte ens öpnna persiennerna idag. Gläntade lite på dem imorse och märkte att det inte blev nån skillnad i ljus så nu lever jag i glad förnekelse. Jag glider runt i morgonrock och lyssnar på ljuv musik. Har upptäckt en liten pärla som jag inte känner att jag kan gå och hålla på. Har nog inte fattat hur bra hon är förrän nu, eller så passar hon bara humöret för tillfället. Självutnämnd musikambassadör som jag är rekommenderar jag er att lyssna på Veronica Maggio. Speciellt låtarna "Månskensregn" och "Gammal sång".

Jag ser att jag har några trogna läsare. Ledsen att jag är så dålig på att uppdatera. Tror att min tillfälliga skrivkramp har lagt sig nu. Ska spotta ur mig ett inlägg snart :)

Jag var med om en rätt märklig grej häromnatten, fast om man frågar en av mina vänner så skulle hon väl säga att sånt här alltid verkar hända där jag bor.

Det var torsdag natt och jag gick ut för att få frisk luft. Det var becksvart ute och inte en enda kotte syntes till. Kom att tänka på att det kanske inte var så smart att vara ute ett på natten och bara ströva runt  helt själv så jag plockade upp telefonen och ringde bambi (en av mina närmsta vänner) för att få lite sällskap. Plötsligt dök en mörk gestalt upp 50 meter framför mig och jag frös till is. Skulle jag få lära mig en dyr läxa för att jag utmanat ödet och som ensam tjej gjort mig till ett lovligt byte?

Jag höll kvar vännen på tråden och satte mig i beredskap, försökte repetera alla de finter och tricks man lärt sig på thaiboxningen och karaten. Men det var ju inte samma sak, där var man ju beredd på vad som skulle komma och i vilken ordning. För varje slag fanns en given avledningsmanöver, men den här mannen skulle väl antagligen inte följa nåt mönster. Han närmade sig med bestämda steg och jag höll andan...när han kommit tillräckligt nära så att ljuset föll i hans ansikte såg jag att det var en ung kille och jag andades ut.

Såg hur han passerade och jag gick åt andra hållet, men kastade en blick över axeln då och då och såg hur han också vände sig om. Kanske skrämde jag honom lika mycket som han skrämt mig?

Sen hände det som var lite märkligt. Eftersom jag inte ville gå på ställen som var alltför avskilda så rörde jag mig på en raksträcka fram och tillbaka. Och på vägen tillbaka mötte jag honom igen. Så där höll vi på några gånger. Passerade varandra upprepade gånger innan jag såg hur han försvinn ur mitt blickfång, men vid det laget var jag så nyfiken att jag väntade en stund och sen följde jag efter honom för att se vart han försvunnit. Jag pratade fortfarande i telefon och jag hade sett hur han hade hållt en lur också.

Jag kom till ett vägskäl och sa till min vän att jag hade tappat bort honom och eftersom jag trodde att jag var själv pratade jag ganska högt. Då hördes det ett prasslade  typ 30 meter till höger om mig och jag vände mig snabbt om. Där stod han under en lyckstolpe och la telefonen i fickan. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag springa därifrån eller stå kvar och vänta in honom. Han närmade sig med långsamma, men bestämda steg....

Jag bestämde mig för att stå kvar, men höll krampartat i telefonen. Han kom fram och hälsade och nu såg jag att hans ansikte var bekant. Eftersom jag extrajobbat i matbutiken förut kände jag igen många i området då de handlade där. Det blev en liten tryckt stämning till en början. Här stod två för varandra kompletta främlingar som hade en sak gemensamt: båda två strövade runt som vilsna själar ute i den kalla mörka oktobernatten.

Jag frågade honom vad han gjorde ute så här sent och han berättade att han tagit en paus från studierna och ställde sedan samma fråga till mig. Fick veta att han var lika gammal som jag och pluggade till pilot med tre månader kvar på utbildningen. Sen flöt samtalet på som om det vore det mest naturliga i världen att stå och prata med någon som man precis träffat.

Vi stod och pratade ett bra tag, men när jag hade tappat känseln i tår och fingrar bestämde jag mig för att röra mig hemåt. Hade ingen aning om vad klockan var, men jag bryddig mig inte heller. När jag hade gått ut var jag i upplösningstillståd, men den friska luften och mötet med honom var precis vad jag hade behövt. Han gjorde mig sällskap och det visade sig att han bara bodde ett stenkast från mitt hus. Kom på att jag inte ens visste hans namn. Så irrelevant hade det vart att presentera sig. Vi hade skippat kallpratet och stått och pratat som om vi redan kände varandra.

När jag kom hem tog det ett bra tag innan jag tinade, men till sinnet  så hade mitt frusna hjärta och förlorade hopp om mänsklighet och värme åter tänts till liv.

Nog för att jag älskar kanelbullar, but what's up with Findus? Som om vi inte har tillräckligt med problem med den pågående och ökande fetmaepidemi i landet. Nu ska de kopiera USA:s motto "Big is better" och lansera sina nya megabullar. Sen förstår man ju att varje enskilt företag inte har något som helst ansvar över befolkningens matvanor. De kan ju knappast hållas ansvariga för folkets frosseri och man hoppas ju nånstans att folk ska ha vett nog att inte proppa i sig mer än nödvändigt. Men det är ändå obehagligt att se hur företagen väljer att följa en trend som så uppenbart visa sig vara rent hälsovådlig i jakten på vinst och framgång.

Häromdagen var jag på väg hem på eftermiddagen då jag stötte på en gammal klasskompis från lågstadiet. Vi snackade en stund och sen rullade bussen in vid hållplatsen. När jag klev på såg jag min barndomsbästis pappa sittandes långt fram i den fullsatta bussen.
 Hans blick var riktad ut mot fönstret så jag ropade högt och ljudligt: Hej Janne! Min glada min förbyttes dock snabbt då mannen vände sig om och jag insåg att jag precis hejat på främling och typ halva bussen satt och stirrade på mig och undrade va jag för creepy stalker. För att göra det hela lite mindre pinsamt vände jag mig om för att skratta och berätta för Tobbe (klasskompisen) om min miss:

-Haha, såg du. Jag skrek precis hej till den där mannen som jag inte ens kände.

Tror ni inte då att Tobbe har hamnat på efterkälken och att min kommentar istället hamnar i ansiktet på ytterligare en främling?
Slog ner blicken i golvet och satte mig längst bak. Som tur var kom Tobbe och satte sig bredvid mig. Men såg minsann en och annan medlidande blick då folk måste ha trott att jag tagit nån hallucinogen drog eller att jag bara var en riktigt sorglig typ.
 

Är jag den enda som tycker att man borde införa nån slags filindelning på Centralstationen i Stockholm? Efter att ha tacklat ner dussintals små stackars Brittor och själv fått en hel del vassa armbågar i morgon- och eftermiddagsrushen känns det som att det är dags för ett system. En fil för oss som trivs bäst då vi får springa obehindrat och en annan för de som har hittat sånt flow att de allra helst bara vill strosa fram genom den stressade folkmassan och fnysa åt oss andra idioter.

Man vaknar på morgonen gör sig i ordning och tar en sista titt i spegeln innan man går ut och konstaterar att man är fullt presentabel. Detta ändras dock snabbt i min vansinnesfärd nerför backen till bussen. Att man aldrig lär sig att man inte kan vara sån tidsoptimist bara för att man bor ca 50 meter från hållplatsen. Jag räknar med att det tar typ 0 sekunder dit när det i själva verket rör sig om det dubbla.

Stressad som få slänger man sig med armarna viftandes framför bussen, rycker tag i dörren just som den håller på att stängas och hoppar in när den halvt rullar och känner sig mäkta stolt för att man än en gång lyckats vinna över klockan. Vinglar fram i gången i den fullsatta bussen och lyckats alltid sätta mig bredvid den mest bredaxlade karlen som finns.

Försöker diskret hämta andan, men hör mig själv då jag mest låter som en frustande flodhäst som hållts under vatten alltför länge.  När andhämtningen börjat normaliseras och man äntligen samlat sig tillräckligt för att se att man har med sig allt och inte hälften av väskans innehåll trillat ut i skogsbacken plockas hörlurarna fram. Hinner färdas ett antal busstationer innan sladdvindan ens nystats ur och de åtråvärda öronbollarna pluggas in.

Då bussen stannar in sitter man med ansiktet upptryckt mot fönstret för att se när tunnelbanan går. Om man har tur kan man gå nerför trappan som en normal människa, grabba tag i en Metro och världsvant skrida nerför ytterligare en trappa mot perrongen. Har man ännu mer tur rullar tåget in och stannar mitt framför en istället för 20 meter bort så man tvingas smårusa som en fjant och stå resten av resan. Ni vet hur det är? Man vill inte spurta, men att gå är inte heller ett alternativ eftersom man är väl medveten om att sittplatserna är få, så man småstruttar så där som tanter gör på väg till bussen.

Tuben rullar in på t-centralen och man äntrar stockholm stad då den är som mest turbulent. Ingen skonas och den som är störst, starkast och mest obarmhärtig vinner. Det gäller att stålsätta sig, anta fiskblicken och med stirrande ögon gå rakt fram utan att vika en enda tum.

Men så cool är inte jag, för när jag är framme där ser jag alltid på tavlan att pendeln redan står på spåret. Så än en gång knatar jag som skållad höna med väskan i ena handen, halsduken fladdrande som en vimpel och kläderna halvt kvar på kroppen. Tar några hurtiga dubbelskutt uppför trappan och kliver på tåget. Paranoid som man är tittar man än en gång att det är på väg till Södertälje och inte typ Västerhaninge.
 
Slumrar halvt till och vaknar upp då min station ropas ut. Ännu en resa mot skolan är avklarad och det räcker med en blick i spegeln i skolan där håret står på ända, kinderna är knallrosa och tröjan hänger över axeln för att bekräfta att looken en timme tidigare är som bortblåst nu.

Kanske är det jag som är desillusionerad. Som med hull och hår svalt hela idén med att förhållanden och kärlek ska vara som i fablernas värld. Som inte inser att det egentligen mest liknar en slags affärsöverenskommelse mellan två människor. Ett kontrakt som skrivs på med skyldigheter gentemot varandra som egentligen urgröper hela konceptet med fina starka känslor som inte behöver definieras genom regler. Kanske borde jag sluta vara så naiv och för en gångs skull utmana min egen definition av hela företeelsen: Kärlek... Leken som för mig gått ut på att två människor möts, fattar tycke och väljer att hålla ihop även efter att nyhetens behag har lagt sig. Som trots att man fått uppleva de mindre charmiga egenskaperna eller kanske just eftersom man fått ta del av dom fäster sig ännu mer och väljer att stanna kvar. Det finns inga garantier, ingen kan lova att känslor ska vara för evigt. Man kan inte försäkra en annan människa om att man alltid kommer vara den fasta trygga punkten i dennes värld. Varför det är desto viktigare att inse att man inte kompletterar varandra. Det uttrycket i sig säger ju bara att man vore halv utan den andras närvaro. Sånt är farligt. Tänker mig istället att man väljer att lägga sin tid på någon som lockar fram sidor hos en som ingen annan kan.

Det finns inte bara en person som är rätt för en. Det finns flera, men man kan inte heller gå runt och alltid tänka att det finns någon bättre därute. Därmed inte sagt att man ska slo sig till ro och finna sig i att stanna kvar i något som inte känns helhjärtat rätt. Men inte att glömma att det faktiskt inte alltid känns helt rätt. Det får kännas fel ibland utan att man för den saken skull ska ifrågasätta hela fenomenet i sig. Minnas att det man valt att stanna kvar och kämpa för inte handlar om en maktkamp eller uppoffring av det egna jaget. Man ska inte behöva kompromissa sin egen vilja och personlighet. Hela vitsen med tvåsamheten är att tillföra de två olika individernas intresse, kunnande och erfarenheter och själar till en slags symbios som ger en utveckling mot ett mer optimalt jag för vardera parter. Minnas att det enda regelverk man förväntas följa är de man själv sätter upp. I slutändan handlar det inte om vad samhället eller de närmaste i ens omgivning förväntar sig utan vad man själv vill. Du och jag möts nånstans halvvägs och kommer fram till att: Man kan vara två jag i ett vi

Jag vill skriva nåt roligt, elakt eller allmänt intressant, men det enda jag kommer på just nu är att jag är så fullkomligt lycklig!

Inget kan sänka mitt humör. Med osof avklarad känns det som om jag kan andas igen och se fram emot ännu en termin med glada blivande odontologer. Och dessutom har vi en spelning på lördag, jippi!

Smet in på första körrepet på OF igår och det var hur kul som helst så nu lär jag få ännu fler sångtimmar i veckan *hoppar upp och ner på stolen*