Tärningar kan utföra mirakel?
Idag åkte jag buss till skolan. På vägen dit klev två hurtiga dagisfröknar i curlingkängor på med hela knatteligan i släptåg. Sjävklart var de obligatoriska lysande neongröna västarna på de små liven.
Patologiskt nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på fröknarna då de pratade om sina privatliv. Den ena beklagade sig över sin tillvaro och berättade om sitt slentrianmässig sexliv och hur hon aldrig riktigt kände sig glad nuförtiden. Den andra fröken lyssnade uppmärksamt och måste ha kollat för mycket på den galet positiva Mia Thörnbloms program. Hon var härmed självutnämnd livscoach och började ge sin kollega ett spirituellt peptalk:
-När jag är stressad eller mår dåligt så ställer jag mig bara framför spegeln och så upprepar jag: jag är lugn, jag är lugn, jag är faktiskt lugn. Eller glad då jag är ledsen.
- Men vaddå? så där högt? när du är ensam då antar jag.
-Ja, men det spelar ingen roll. Det viktigaste är att man gör det med inlevelse. Klart man känner sig lite fånig, men det funkar faktiskt. Säg efter mig
-Näe, inte här på bussen.
-Jooo. Kom igen nu. Jag är glad. jag är glad. jag är glad
Den andra hakar på och till slut sitter dom där längst bak i bussen och uppmuntrar sitt mantra. Sen utrbrister den olyckliga, okej. Nu är jag glad, men hur gör jag med Håkan då?
- Skaffa en dildo och en tärning. Det gjorde under för mig och Göran.
Ni tror inte halva bussen vände sig om och fnissade?
Patologiskt nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på fröknarna då de pratade om sina privatliv. Den ena beklagade sig över sin tillvaro och berättade om sitt slentrianmässig sexliv och hur hon aldrig riktigt kände sig glad nuförtiden. Den andra fröken lyssnade uppmärksamt och måste ha kollat för mycket på den galet positiva Mia Thörnbloms program. Hon var härmed självutnämnd livscoach och började ge sin kollega ett spirituellt peptalk:
-När jag är stressad eller mår dåligt så ställer jag mig bara framför spegeln och så upprepar jag: jag är lugn, jag är lugn, jag är faktiskt lugn. Eller glad då jag är ledsen.
- Men vaddå? så där högt? när du är ensam då antar jag.
-Ja, men det spelar ingen roll. Det viktigaste är att man gör det med inlevelse. Klart man känner sig lite fånig, men det funkar faktiskt. Säg efter mig
-Näe, inte här på bussen.
-Jooo. Kom igen nu. Jag är glad. jag är glad. jag är glad
Den andra hakar på och till slut sitter dom där längst bak i bussen och uppmuntrar sitt mantra. Sen utrbrister den olyckliga, okej. Nu är jag glad, men hur gör jag med Håkan då?
- Skaffa en dildo och en tärning. Det gjorde under för mig och Göran.
Ni tror inte halva bussen vände sig om och fnissade?
Att andas genom ett sugrör
Idag var jag ute och sprang. Ingen större bedrift, MEN: jag.höll.på.att.dö
Efter några kilometer hamnade jag i en sån där jävlig långbrant uppförsbacke utan slut och fick undantränga all självbevarelsedrift för att avsluta rundan. Detta ledde direkt tankarna till den härliga, men smått sadistiska idrottslärare jag hade i högstadiet.
Varje termin hade vi de obligatoriska biip-testen och han sa alltid att när det kändes som att man ville lägga sig ner och dö och inte kunde andas så hade man fortfarande typ 50% kvar att ge. Och vi skulle bara våga gnälla, utan istället tänka på de som hade astma. För dem kändes det minsann som att andas genom ett sugrör.
Astma eller inte, längtar tills dess halsen slutar snöra ihop sig och man tappar förmågan att inhalera syre. Att andas är rätt härligt ändå.
Efter några kilometer hamnade jag i en sån där jävlig långbrant uppförsbacke utan slut och fick undantränga all självbevarelsedrift för att avsluta rundan. Detta ledde direkt tankarna till den härliga, men smått sadistiska idrottslärare jag hade i högstadiet.
Varje termin hade vi de obligatoriska biip-testen och han sa alltid att när det kändes som att man ville lägga sig ner och dö och inte kunde andas så hade man fortfarande typ 50% kvar att ge. Och vi skulle bara våga gnälla, utan istället tänka på de som hade astma. För dem kändes det minsann som att andas genom ett sugrör.
Astma eller inte, längtar tills dess halsen slutar snöra ihop sig och man tappar förmågan att inhalera syre. Att andas är rätt härligt ändå.
längtar till solen med sina fotoner som får mina celler att mutera
Jag vill inte vara en dryg jävel som annonserar ut för allt o alla att jag ska iväg, eller jo för fan.. det vill jag visst!
Jag vill vara precis som min lillasyster, som sedan tre månader tillbaka gjort en egen nedräkningskalender till avresedagen. Och nej, det här är inte första gången familjen åker utomlands. Bara det att den här resan känns annorlunda. Vet inte varför, men så är det.
Om ca 75 timmar åker jag till andra sidan jordklotet. Landet som väcker både roliga och kanske mindre roliga minnen hos nästan varenda svensk. Landet Siam, som kallas " de frias land", men i daglig tal mer benämns som Thailand. Och jag ska inte bara bada och sola i 16 dagar, jo det ska jag, men mest av allt ser jag fram emot att få komma till ett ställe som är riktigt icke västerländskt. Förväntningarna är självklart skyhöga då varje kotte man pratar med får en drömsk blick och talar varmt om sina vistelser på de olika öarna och fastlandet. Tankarna skenar snabbt iväg till scenerna från "The Beach" med gamle hunken Leo.
Jag vill också hitta en egen gömd ö, med paradisaktiga laguner och djungelsnår. Sen har jag inget emot att alla ormar försvinner därifrån. Min vän som var och backpackade där för nåt år sen berättade att hon inte mött mer än en orm på sin resa, men med min ormattraktionsförmåga skulle det inte förvåna mig om det ploppade upp en var femte meter.
Jag vill beställa den minst starka maträtten dom har och ändå känna smaklökarna brinna och röken spruta ur öronen. Mina vänner tror att jag är immun mot stark mat och en och annan person har fått känna svettpärlorna tränga fram i pannan då jag har lagat nåt samtidigt som jag oskyldigt och oförstående sagt "Det är inte så starkt, jag tog det lugnt med kryddorna"
Jag vill gå till tempel och klappa på de tama tigrarna munkarna uppfostrat, åka longtailbåtar och se slummen (hoppas på att få slippa se de döda flytande hundkropparna bara), tappa bort mig i små gränder och på gator och fynda saker som bara finns och kan hittas på ställen man åkt 12 timmar med flyg för att komma till.
Jag vill känna finkornig vit sand mellan tårna, höra ljudet av vågor som rullar in mot strandkanten och se vajande palmer med rödsprängda solnedgångar i bakgrunden. Jag vill bli brun som en pepparkaka och lagra sol och värme som jag kan dosera ut under de kalla månaderna hemma i Sverige då jag räknar dagarna till vår egen svenska sommar.
Men mest av allt vill jag bara simma ut i havet, lägga mig på rygg, blunda och känna solstrålarnas värme vila på ögonlocken..
Jag vill vara precis som min lillasyster, som sedan tre månader tillbaka gjort en egen nedräkningskalender till avresedagen. Och nej, det här är inte första gången familjen åker utomlands. Bara det att den här resan känns annorlunda. Vet inte varför, men så är det.
Om ca 75 timmar åker jag till andra sidan jordklotet. Landet som väcker både roliga och kanske mindre roliga minnen hos nästan varenda svensk. Landet Siam, som kallas " de frias land", men i daglig tal mer benämns som Thailand. Och jag ska inte bara bada och sola i 16 dagar, jo det ska jag, men mest av allt ser jag fram emot att få komma till ett ställe som är riktigt icke västerländskt. Förväntningarna är självklart skyhöga då varje kotte man pratar med får en drömsk blick och talar varmt om sina vistelser på de olika öarna och fastlandet. Tankarna skenar snabbt iväg till scenerna från "The Beach" med gamle hunken Leo.
Jag vill också hitta en egen gömd ö, med paradisaktiga laguner och djungelsnår. Sen har jag inget emot att alla ormar försvinner därifrån. Min vän som var och backpackade där för nåt år sen berättade att hon inte mött mer än en orm på sin resa, men med min ormattraktionsförmåga skulle det inte förvåna mig om det ploppade upp en var femte meter.
Jag vill beställa den minst starka maträtten dom har och ändå känna smaklökarna brinna och röken spruta ur öronen. Mina vänner tror att jag är immun mot stark mat och en och annan person har fått känna svettpärlorna tränga fram i pannan då jag har lagat nåt samtidigt som jag oskyldigt och oförstående sagt "Det är inte så starkt, jag tog det lugnt med kryddorna"
Jag vill gå till tempel och klappa på de tama tigrarna munkarna uppfostrat, åka longtailbåtar och se slummen (hoppas på att få slippa se de döda flytande hundkropparna bara), tappa bort mig i små gränder och på gator och fynda saker som bara finns och kan hittas på ställen man åkt 12 timmar med flyg för att komma till.
Jag vill känna finkornig vit sand mellan tårna, höra ljudet av vågor som rullar in mot strandkanten och se vajande palmer med rödsprängda solnedgångar i bakgrunden. Jag vill bli brun som en pepparkaka och lagra sol och värme som jag kan dosera ut under de kalla månaderna hemma i Sverige då jag räknar dagarna till vår egen svenska sommar.
Men mest av allt vill jag bara simma ut i havet, lägga mig på rygg, blunda och känna solstrålarnas värme vila på ögonlocken..
