Zephyr

Vilken märklig känsla. Man vet att personen bara är borta tillfälligt och att man snart kommer ses igen, men ändå. Det enda man kan tänka på när hjärnan inte är ockuperad med alla vardagsmåsten är när man får träffas igen. Höra dennes röst, skratt och känna den välbekanta doften. Ty sig till famnen som gett trygghet i svåra stunder likväl som omfamnanden i lyckorusens höjdpunkt. Längta efter att berätta allt som hänt medan denne vart borta och först då känna att det verkligen har hänt. Att inte riktigt känna sig halv utan personen, men ändå känna att en liten bit saknas. Att veta att hur många goda vänner man än har så finns det en person som alltid förstår vad man menar, tänker och känner. Som känner en bättre än någon annan och som inte jämt håller med, men som alltid lyssnar utan att döma.

Det är en sak att vara ifrån varandra för att man har fullt upp och inte hinner, men en annan att inte kunna ses för att man befinner sig på olika platser långt borta från varandra. Kanske blir det som en fix idé? Att man tänker konstant på det just för att man inte kan ses. Har ju funnits tillfällen då man inte har setts på bra mycket längre tid utan att känna samma saknad. Intressant är också hur det upptar ens tankar alltmer ju närmre återföreningen man kommer. Men tänk om det blir ett antiklimax? Antingen för att den andra inte har saknat en på samma sätt eller man själv upptäcker att det inte var så märkvärdigt när man väl möts igen?
 Nu är det bara några timmar kvar och jag får inte mycket gjort. Hjärnan har checkat ut nu när jag behöver den som bäst och måste skriva en personlig beskrivning om mig själv inför styrelsevalet i skolan. Så jag tar mig själv i kragen och tänker på något annat för en stund. Om några timmar ses vi igen. Då får jag veta om det var värt saknaden..