Zephyr

Vad är det med oss människor och vår rädsla för att göra andra illa till mods? Att inte våga säga till när man inte förstår eller tror sig hört fel?

Häromdagen var jag och min vän ute och åt på restaurang. Vår kypare, som vi gissade på var spanjor var en otroligt trevlig kille. Fernando, som jag vill kalla honom för var serviceminded ända ut i fingerspetsarna och skämtade och pratade vitt och brett om maten och vinet som serverades. Det hade säkert vart lärorikt om vi hade lyssnat. Eller problemet låg inte i att vi inte lyssnade. Tro mig, jag ansträngde mig så mycket jag kunde, men dilemmat låg i att vi inte fattade ett enda ord av vad han sa.
 Han pratade precis så där lagom tyst och för fort för att vi skulle hänga med. Men istället för att be honom upprepa det han sa så satt vi där och log som två fån. Aldrig har frasen "nicka och le" vart så träffande för hur vi betedde oss. Kände mig precis som de söta kineserna på restaurangen som skrattar och ler brett när man berättar eller frågar om något för dom. Man frågar typ vad klockan och de bara nickar och ler och säger : ja ja, sötsur sås till det?

Förlåt fernando, du verkade kunna otroligt mycket om det fylliga, mjuka röda vinet vi drack. Missade infon, men vinet tog rätt bra ändå och slank ner utan problem :)