Zephyr

Idag åkte jag buss till skolan. På vägen dit klev två hurtiga dagisfröknar i curlingkängor på med hela knatteligan i släptåg. Sjävklart var de obligatoriska lysande neongröna västarna på de små liven.
Patologiskt nyfiken som jag är kunde jag inte låta bli att tjuvlyssna på fröknarna då de pratade om sina privatliv. Den ena beklagade sig över sin tillvaro och berättade om sitt slentrianmässig sexliv och hur hon aldrig riktigt kände sig glad nuförtiden. Den andra fröken lyssnade uppmärksamt och måste ha kollat för mycket på den galet positiva Mia Thörnbloms program. Hon var härmed självutnämnd livscoach och började ge sin kollega ett spirituellt peptalk:

-När jag är stressad eller mår dåligt så ställer jag mig bara framför spegeln och så upprepar jag: jag är lugn, jag är lugn, jag är faktiskt lugn. Eller glad då jag är ledsen.

- Men vaddå? så där högt? när du är ensam då antar jag.

-Ja, men det spelar ingen roll. Det viktigaste är att man gör det med inlevelse. Klart man känner sig lite fånig, men det funkar faktiskt. Säg efter mig

-Näe, inte här på bussen.

-Jooo. Kom igen nu. Jag är glad. jag är glad. jag är glad

Den andra hakar på och till slut sitter dom där längst bak i bussen och uppmuntrar sitt mantra. Sen utrbrister den olyckliga, okej. Nu är jag glad, men hur gör jag med Håkan då?

- Skaffa en dildo och en tärning. Det gjorde under för mig och Göran.

Ni tror inte halva bussen vände sig om och fnissade?