Att andas genom ett sugrör
Idag var jag ute och sprang. Ingen större bedrift, MEN: jag.höll.på.att.dö
Efter några kilometer hamnade jag i en sån där jävlig långbrant uppförsbacke utan slut och fick undantränga all självbevarelsedrift för att avsluta rundan. Detta ledde direkt tankarna till den härliga, men smått sadistiska idrottslärare jag hade i högstadiet.
Varje termin hade vi de obligatoriska biip-testen och han sa alltid att när det kändes som att man ville lägga sig ner och dö och inte kunde andas så hade man fortfarande typ 50% kvar att ge. Och vi skulle bara våga gnälla, utan istället tänka på de som hade astma. För dem kändes det minsann som att andas genom ett sugrör.
Astma eller inte, längtar tills dess halsen slutar snöra ihop sig och man tappar förmågan att inhalera syre. Att andas är rätt härligt ändå.
Efter några kilometer hamnade jag i en sån där jävlig långbrant uppförsbacke utan slut och fick undantränga all självbevarelsedrift för att avsluta rundan. Detta ledde direkt tankarna till den härliga, men smått sadistiska idrottslärare jag hade i högstadiet.
Varje termin hade vi de obligatoriska biip-testen och han sa alltid att när det kändes som att man ville lägga sig ner och dö och inte kunde andas så hade man fortfarande typ 50% kvar att ge. Och vi skulle bara våga gnälla, utan istället tänka på de som hade astma. För dem kändes det minsann som att andas genom ett sugrör.
Astma eller inte, längtar tills dess halsen slutar snöra ihop sig och man tappar förmågan att inhalera syre. Att andas är rätt härligt ändå.
Kommentarer
Trackback
