Vem är du?
I min kalender står ett citat på varje veckouppslag. Veckans kloka ord kom från Oscar Wilde.
"Det är inte det man äger utan i det man är som personligheten yttrar sig"
Tål att tänkas på faktiskt. Nuförtiden har alla, mig själv inkluderat hamnat i en hetsig jakt på självförverkligande och bekräftelse för sitt jag. Man är sitt eget varumärke och den enda marknadsföraren är du själv. Varje stund utanför hemmets lugna vrå är ett ständigt pitchande för att sälja in sig själv hos omgivningen. Människan har alltid haft ett behov av att placera in sina medmänniskor i fack. Blir så mycket lättare att hantera den aldrig sinande inströmmande vågen av info då.
Stekaren, söderkisen och emonissen är lätta att känna igen just på grund av den image deras kläder utstrålar.
Därför är det inte så konstigt att vi efter några sekunders analys av människor vi möter tror oss veta ungefär vem det är vi har att göra med. MEN! Den uppfattningen kan vi ju knappast använda som en solid bakgrund då det enda vi vet är vad personen i fråga valt att förmedla just den dagen.
Och där kommer hela den här dagens outfit-diskussionen med i bilden. Jag har inga speciella åsikter om huruvida hela fenomenet är bra eller dåligt. Kul för de modebloggare som lyckats tjäna ihop pengar till bostäder för att posa som mänskliga reklampelare med sina arrangerade klädval. Det som jag istället stör mig på är effekterna. Jag dömer inte och tycker själv att det är kul att lägga ner lite tid för att hitta en rolig utstyrsel ibland.
Men det är läskigt hur mycket fokus som läggs på just de kläder och accessoarer man bär. Folk i ens omgivning har stenkoll på ens garderob och reagerar så fort man har något nytt eller nåt utöver det vanliga. Om man ser det ur ett historiskt perspektiv så har våra yttre attribut funnits som ett medel att visa vår tillhörighet och ursprung sen urminnes tider. Tänker på olika kroppsmålningar, utsmyckningar och dräkter som till exempel använts av olika stammar och så vidare.
Egentligen sträcker det ju sig längre än till bara kläder. För vår generation som kanske ännu är studenter eller tagit sina första stapplande steg ut på arbetsmarknaden har det kanske än så länge mer med våra tekniska gadgets att göra, medan det senare i livet uttryckser sig till bostad, bil och andra egendomar.
Det jag saknar är den här inställningen där man bara tar på sig det som känns rätt. Struntar i alla riktlinjer och vad just de kläderna signalerar utan bara kör på känslan. Modet på senare år har ju mest lutat åt att man ska vara unik och hitta sin egen stil. Men hur originellt blir det egentligen när det unika ändå är en snäv mall som de flesta verkar följa? Det blir ju ändå en masspsykos när alla följer lämmeltåget till frisören och klipper den där raka luggen, målar läpparna röda och drar på sig den stora, tunna prassliga gråa parkasen.
Än en gång måste jag säga att jag inte står över allt det där och inte dömer oliksinnade men i min utopi så kan vi väl låta personligheten uttryckas i det du har att säga, tänker och vet istället?
"Det är inte det man äger utan i det man är som personligheten yttrar sig"
Tål att tänkas på faktiskt. Nuförtiden har alla, mig själv inkluderat hamnat i en hetsig jakt på självförverkligande och bekräftelse för sitt jag. Man är sitt eget varumärke och den enda marknadsföraren är du själv. Varje stund utanför hemmets lugna vrå är ett ständigt pitchande för att sälja in sig själv hos omgivningen. Människan har alltid haft ett behov av att placera in sina medmänniskor i fack. Blir så mycket lättare att hantera den aldrig sinande inströmmande vågen av info då.
Stekaren, söderkisen och emonissen är lätta att känna igen just på grund av den image deras kläder utstrålar.
Därför är det inte så konstigt att vi efter några sekunders analys av människor vi möter tror oss veta ungefär vem det är vi har att göra med. MEN! Den uppfattningen kan vi ju knappast använda som en solid bakgrund då det enda vi vet är vad personen i fråga valt att förmedla just den dagen.
Och där kommer hela den här dagens outfit-diskussionen med i bilden. Jag har inga speciella åsikter om huruvida hela fenomenet är bra eller dåligt. Kul för de modebloggare som lyckats tjäna ihop pengar till bostäder för att posa som mänskliga reklampelare med sina arrangerade klädval. Det som jag istället stör mig på är effekterna. Jag dömer inte och tycker själv att det är kul att lägga ner lite tid för att hitta en rolig utstyrsel ibland.
Men det är läskigt hur mycket fokus som läggs på just de kläder och accessoarer man bär. Folk i ens omgivning har stenkoll på ens garderob och reagerar så fort man har något nytt eller nåt utöver det vanliga. Om man ser det ur ett historiskt perspektiv så har våra yttre attribut funnits som ett medel att visa vår tillhörighet och ursprung sen urminnes tider. Tänker på olika kroppsmålningar, utsmyckningar och dräkter som till exempel använts av olika stammar och så vidare.
Egentligen sträcker det ju sig längre än till bara kläder. För vår generation som kanske ännu är studenter eller tagit sina första stapplande steg ut på arbetsmarknaden har det kanske än så länge mer med våra tekniska gadgets att göra, medan det senare i livet uttryckser sig till bostad, bil och andra egendomar.
Det jag saknar är den här inställningen där man bara tar på sig det som känns rätt. Struntar i alla riktlinjer och vad just de kläderna signalerar utan bara kör på känslan. Modet på senare år har ju mest lutat åt att man ska vara unik och hitta sin egen stil. Men hur originellt blir det egentligen när det unika ändå är en snäv mall som de flesta verkar följa? Det blir ju ändå en masspsykos när alla följer lämmeltåget till frisören och klipper den där raka luggen, målar läpparna röda och drar på sig den stora, tunna prassliga gråa parkasen.
Än en gång måste jag säga att jag inte står över allt det där och inte dömer oliksinnade men i min utopi så kan vi väl låta personligheten uttryckas i det du har att säga, tänker och vet istället?
Kommentarer
Trackback
