Strangers in the night
Jag var med om en rätt märklig grej häromnatten, fast om man frågar en av mina vänner så skulle hon väl säga att sånt här alltid verkar hända där jag bor.
Det var torsdag natt och jag gick ut för att få frisk luft. Det var becksvart ute och inte en enda kotte syntes till. Kom att tänka på att det kanske inte var så smart att vara ute ett på natten och bara ströva runt helt själv så jag plockade upp telefonen och ringde bambi (en av mina närmsta vänner) för att få lite sällskap. Plötsligt dök en mörk gestalt upp 50 meter framför mig och jag frös till is. Skulle jag få lära mig en dyr läxa för att jag utmanat ödet och som ensam tjej gjort mig till ett lovligt byte?
Jag höll kvar vännen på tråden och satte mig i beredskap, försökte repetera alla de finter och tricks man lärt sig på thaiboxningen och karaten. Men det var ju inte samma sak, där var man ju beredd på vad som skulle komma och i vilken ordning. För varje slag fanns en given avledningsmanöver, men den här mannen skulle väl antagligen inte följa nåt mönster. Han närmade sig med bestämda steg och jag höll andan...när han kommit tillräckligt nära så att ljuset föll i hans ansikte såg jag att det var en ung kille och jag andades ut.
Såg hur han passerade och jag gick åt andra hållet, men kastade en blick över axeln då och då och såg hur han också vände sig om. Kanske skrämde jag honom lika mycket som han skrämt mig?
Sen hände det som var lite märkligt. Eftersom jag inte ville gå på ställen som var alltför avskilda så rörde jag mig på en raksträcka fram och tillbaka. Och på vägen tillbaka mötte jag honom igen. Så där höll vi på några gånger. Passerade varandra upprepade gånger innan jag såg hur han försvinn ur mitt blickfång, men vid det laget var jag så nyfiken att jag väntade en stund och sen följde jag efter honom för att se vart han försvunnit. Jag pratade fortfarande i telefon och jag hade sett hur han hade hållt en lur också.
Jag kom till ett vägskäl och sa till min vän att jag hade tappat bort honom och eftersom jag trodde att jag var själv pratade jag ganska högt. Då hördes det ett prasslade typ 30 meter till höger om mig och jag vände mig snabbt om. Där stod han under en lyckstolpe och la telefonen i fickan. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag springa därifrån eller stå kvar och vänta in honom. Han närmade sig med långsamma, men bestämda steg....
Jag bestämde mig för att stå kvar, men höll krampartat i telefonen. Han kom fram och hälsade och nu såg jag att hans ansikte var bekant. Eftersom jag extrajobbat i matbutiken förut kände jag igen många i området då de handlade där. Det blev en liten tryckt stämning till en början. Här stod två för varandra kompletta främlingar som hade en sak gemensamt: båda två strövade runt som vilsna själar ute i den kalla mörka oktobernatten.
Jag frågade honom vad han gjorde ute så här sent och han berättade att han tagit en paus från studierna och ställde sedan samma fråga till mig. Fick veta att han var lika gammal som jag och pluggade till pilot med tre månader kvar på utbildningen. Sen flöt samtalet på som om det vore det mest naturliga i världen att stå och prata med någon som man precis träffat.
Vi stod och pratade ett bra tag, men när jag hade tappat känseln i tår och fingrar bestämde jag mig för att röra mig hemåt. Hade ingen aning om vad klockan var, men jag bryddig mig inte heller. När jag hade gått ut var jag i upplösningstillståd, men den friska luften och mötet med honom var precis vad jag hade behövt. Han gjorde mig sällskap och det visade sig att han bara bodde ett stenkast från mitt hus. Kom på att jag inte ens visste hans namn. Så irrelevant hade det vart att presentera sig. Vi hade skippat kallpratet och stått och pratat som om vi redan kände varandra.
När jag kom hem tog det ett bra tag innan jag tinade, men till sinnet så hade mitt frusna hjärta och förlorade hopp om mänsklighet och värme åter tänts till liv.
Det var torsdag natt och jag gick ut för att få frisk luft. Det var becksvart ute och inte en enda kotte syntes till. Kom att tänka på att det kanske inte var så smart att vara ute ett på natten och bara ströva runt helt själv så jag plockade upp telefonen och ringde bambi (en av mina närmsta vänner) för att få lite sällskap. Plötsligt dök en mörk gestalt upp 50 meter framför mig och jag frös till is. Skulle jag få lära mig en dyr läxa för att jag utmanat ödet och som ensam tjej gjort mig till ett lovligt byte?
Jag höll kvar vännen på tråden och satte mig i beredskap, försökte repetera alla de finter och tricks man lärt sig på thaiboxningen och karaten. Men det var ju inte samma sak, där var man ju beredd på vad som skulle komma och i vilken ordning. För varje slag fanns en given avledningsmanöver, men den här mannen skulle väl antagligen inte följa nåt mönster. Han närmade sig med bestämda steg och jag höll andan...när han kommit tillräckligt nära så att ljuset föll i hans ansikte såg jag att det var en ung kille och jag andades ut.
Såg hur han passerade och jag gick åt andra hållet, men kastade en blick över axeln då och då och såg hur han också vände sig om. Kanske skrämde jag honom lika mycket som han skrämt mig?
Sen hände det som var lite märkligt. Eftersom jag inte ville gå på ställen som var alltför avskilda så rörde jag mig på en raksträcka fram och tillbaka. Och på vägen tillbaka mötte jag honom igen. Så där höll vi på några gånger. Passerade varandra upprepade gånger innan jag såg hur han försvinn ur mitt blickfång, men vid det laget var jag så nyfiken att jag väntade en stund och sen följde jag efter honom för att se vart han försvunnit. Jag pratade fortfarande i telefon och jag hade sett hur han hade hållt en lur också.
Jag kom till ett vägskäl och sa till min vän att jag hade tappat bort honom och eftersom jag trodde att jag var själv pratade jag ganska högt. Då hördes det ett prasslade typ 30 meter till höger om mig och jag vände mig snabbt om. Där stod han under en lyckstolpe och la telefonen i fickan. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Skulle jag springa därifrån eller stå kvar och vänta in honom. Han närmade sig med långsamma, men bestämda steg....
Jag bestämde mig för att stå kvar, men höll krampartat i telefonen. Han kom fram och hälsade och nu såg jag att hans ansikte var bekant. Eftersom jag extrajobbat i matbutiken förut kände jag igen många i området då de handlade där. Det blev en liten tryckt stämning till en början. Här stod två för varandra kompletta främlingar som hade en sak gemensamt: båda två strövade runt som vilsna själar ute i den kalla mörka oktobernatten.
Jag frågade honom vad han gjorde ute så här sent och han berättade att han tagit en paus från studierna och ställde sedan samma fråga till mig. Fick veta att han var lika gammal som jag och pluggade till pilot med tre månader kvar på utbildningen. Sen flöt samtalet på som om det vore det mest naturliga i världen att stå och prata med någon som man precis träffat.
Vi stod och pratade ett bra tag, men när jag hade tappat känseln i tår och fingrar bestämde jag mig för att röra mig hemåt. Hade ingen aning om vad klockan var, men jag bryddig mig inte heller. När jag hade gått ut var jag i upplösningstillståd, men den friska luften och mötet med honom var precis vad jag hade behövt. Han gjorde mig sällskap och det visade sig att han bara bodde ett stenkast från mitt hus. Kom på att jag inte ens visste hans namn. Så irrelevant hade det vart att presentera sig. Vi hade skippat kallpratet och stått och pratat som om vi redan kände varandra.
När jag kom hem tog det ett bra tag innan jag tinade, men till sinnet så hade mitt frusna hjärta och förlorade hopp om mänsklighet och värme åter tänts till liv.
Kommentarer
Postat av: Fanny
wow! galant!
Trackback
