Zephyr

Du vet hur mycket jag tycker om dig och du är en av mina favoritpersoner på denna jord..men du gör det inte lätt för mig att älska dig...
Kommer jag dig för nära möter jag samma öde som fjärilen som hypnotiskt dras till elden..mina vingar kan inte hålla mig svävande mycket längre...
Om och om igen blir jag bränd och för varje gång blir jag lite mer skygg...håller skölden uppe och vaktar mig för att komma för nära inpå.
Som en ständig dragkamp där jag slits mellan att spela oberörd enligt de oskrivna reglerna och att tillåta mig själv känna med risk för att bli sårad..

Så fort jag tror mig ha fått grepp om allt och hur det fungerar slår det till...ett steg framåt och tre bakåt..
Som om det finns en linje..så mycket får och tillåts man känna och göra, passerar du gränsen drar nån undan marken under fötterna och du faller handlöst...
Vill leva fritt och utan normer, men slutar med att du är fast i det fängelse du själv har byggt..
Muren reser sig ur marken och skiljer oss åt, vi som annars förstår varandra så väl..
Vi som hundratals gånger skrämts av hur vi avslutar varandras meningar och tankar..
Vi som i tyst samförstånd ändå lyckas ta in den andras känslor och farhågor..
Det som jag till en början tyckte var en kompromiss från min sida visade sig vara det bästa för oss båda..
Strunta i alla, kör vårt eget race...inga regler, inga garantier..livet är kort nog ändå, varför komplicera det mer än nödvändigt?

Tanken lockade mig allt mer, jag släppte mina tidigare idéer om hur konceptet bör se ut och jag var nöjd med det..
Det är svårt att släppa något som känns så unikt, varför ska jag? När det inte längre känns som en uppoffring att tumma på tidigare regler..
Du fick mig att se saker ur ett nytt perspektiv och mitt nya synsätt känns numera helt naturligt..
Men jag vill att du möter mig halvvägs...var och en är vi två fungerande individer, men sida vid sida är vi något ingen kan sätta fingret på...