Zephyr

Jag har kommit fram till att barn är helt underbara...oftast stör man sig på dessa skrikiga, snoriga och allmänt jobbiga mini-människor, men jag har börjat se på de här varelserna med nya ögon. Igår bestämde jag mig för att ta med min lillasyster på teater: Pippi Långstrump.

Det bästa var inte att skådespelarna var grymma, musikerna genialiska och kulisserna oslagbara. Nej, det som gjorde min kväll var de sköna, spontana och glada mini-människor som satt utspridda i publiken och sjöng, ropade och skrattade tills de kiknade. Och ännu mer credd till deras mammor som inte avspontaniserade dem utan lät dem svara högt på Pippis repliker. 

I samma ögonblick som jag satt där kom jag fram till att jag aldrig ska tillåta mig själv förlora barnasinnet. Jag vill inte tänka på hur saker och ting borde göras och anpassa mina visslingar, applåder och skratt efter folk runt omkring mig. Är man på teater, konsert, musikal eller liknande med folk som ger sitt yttersta på scenen kan man slopa de subtila entusiastiska uttrycken. Det där med att stå och nicka stelt till musiken har aldrig vart min grej. Antingen så hoppar du, dansar med eller sjunger (alternativt vrålar och tar i för allt du är värd) eller så stannar du hemma. Är man inte hes och har whiskeystämma á la Janice Joplin dagen efter är något fel.